Multimedian

På ignite redovisningen skulle vi följa en modell där det skulle var 20 slides med 15 sek på varje. Jag tycker om detta sättet att redovisa. Först och främst får man sätta sig ned och ta fram kärnan i det som man vill få fram. Jag tycker också att det är bättre för publiken när det är tidsram på presentationen, för att de man kan koncentrera sig bättre när man vet att presentationen är 5 min.

Jag höll vår ignite presentation helt själv, tyckte att det var bäst. Då kan en fokusera på det som ska sägas och inte känna stress över alla ska hålla 15 sek per slide. Lättare att tappa bort sig när man är själv och inte påverkar nästa persons slide. Sedan eliminerar man möjligheten att det ska bli rörigt och osammanhängande om bara en redovisar. När vi satte ihop vår presentation anpassade vi varje slide till 15 sekunder. Jag fick läsa upp det jag skulle säga och så tog vi tiden på det. Vi ville vara säkra på att så mycket som möjligt fick plats.

Jag vet inte riktigt om upplägget på dagen var det bästa, att köra alla presentationer på en rad och ha diskussion efteråt. visst vi diskuterade om projekten men jag tror inte att det blev på den nivån som det var tänkt. Var lite annorlunda att inte få feedback och frågor direkt efter en presentation. Det är ju så våra redovisningar brukar se ut.

 

Vi hade lite funderingar om vi skulle ha en blogg eller forum, men vi fick inte så mycket feedback och frågor på det. Så vi fick helt enkelt resonera fram det själva, och är nu efteråt nöjda med vårt val. Det blev en blogg, men som inte har några bloggposter, den funkar alltså som en vanlig hemsida kan man säga.

 

Men jag tycker att igniten gick bra, och att denna form ska användas oftare. det ger en utmaning till studenterna att hålla sig till det viktiga, och inte lägga tid på onödiga saker. Tycker också att det är bra när en person redovisar, det är bra att få lära sig stå framför en grupp och prata själv. Det ger bra erfarenheter och underlättar ute i arbetsvärlden sen. + pastasalladen var väldigt god!

Skriftspråk som medierande kunskap

kapitel 7

 

Det sociokulturella perspektivet syn på lärande säger att sättet att återskapa kunskaper och färdigheter skiljer sig mellan samhällen. Människor utvecklas på olika sätt och skillnaderna väcker varierande behov av kunskaper och färdigheter och på detta sätt utvecklas olika typer av lärande. (Säljö, 2000, s. 157). Jag vill dra paralleller med det ovanstående till vårt Jonah projekt som ska sättas ned i en annan kultur som jag på många sätt skiljer sig från vår. Detta är något som vi måste tänka igenom noga, för vi vill ju att Mercy och hennes kollegor ska lära sig så mycket som möjligt.

 

Vi skulle ju kunna köra vårt eget race och lägga in så mycket saker som möjligt, och så blir det upp till dem om de vill lära sig det. Men det känns fail, för meningen med detta projektet är ju att de ska lära sig. Så vi måste på något sätt försöka göra tutorialsen på ett så enkelt sätt som möjligt, men ändå ge plats för vidare utveckling för dem som vill mer. Som Säljö (2000, s.157) skriver så är kultur och kognition ömsesidigt konstitutiva. De kulturella redskap som finns i samhället utanför individen måste på något sätt har sina motsvarigheter i individens tänkande och i dennes färdigheter skriver Säljö.

 

Kapitel 7 handlade mest om skriften vad den har för betydelse för oss. Detta medierade redskap har blivit det som vi använder mest, och tänker minst på. Det har blivit en sådan stor del av vår vardag att det är svårt att tänka sig ett liv utan det. Säljö (2000, s.160) skriver så här: En av svårigheterna med att analysera skriftens roll och betydelse som medierande redskap är, att det nästan är omöjligt för oss att föreställa oss en tillvaro utan skrift.

 

Världen idag är så kommunikativ och möjligheterna för kommunikation är nästan oändliga. Skriftspråk är dock inte helt enkelt, det innehåller en komplexitet och är därför inte en naturgiven kommunikationsform (Säljö, 2000, s.175). Detta kan göra att det uppkommer en del problem som barn och även äldre människor tampas med, läs och -skrivsvårigheter är relativt vanligt. Som många kanske vet är vi människor ganska snabba med att dela in andra människor i olika fack. Om en människa har svårigheter att lära sig är samhället snabba med att diagnostisera med dyslexi, eller tecken på skada av biomedicinsk/neurologisk natur (Säljö, 2000, s.175). Jag tycker att människor döms för fort efter vad de presterar, och de ges inte den hjälp som de behöver. Det är lättare att ge dem en diagnos för att förklara varför de inte lyckas.

 

Sammanfattningsvis så handlade kapitel 7 mycket om historia och hur skriftspråket har utvecklats. Det har också tagits upp om vilken makt som kan uppkomma vid användandet av skriftspråk.

 

Tolkning, komminikation och lärande i skriftspråkskontexter

kapitel 8

 

Samlingsbetäckningen Literacy innehåller att läsa, producera och använda skrift. Dessa är sociokulturella handlingar som innebär att man använder sig av praktiska och intellektuella tekniker skriver Säljö (2000, s.186). Jag tycker att det var fint som Säljö skriver att texter lever inte i isolering, de ingår i kommunikativa sammanhang där också samtal och andra former av interaktion förekommer. Jag tycker att allt låter så ståtligt när man lägger upp det på det här viset, för om man tänker lite längre är det faktiskt så här det är. Texter ger oss utrymme att ha diskussioner och ta del av andras tankar och idéer.

 

Sociokulturella perspektivet tycker att man lär sig i kontakt med andra, och texter kan vara ett mycket givande medium i dessa situationer. Det är ingen envägstrafik mellan text och vårt medvetande, det är det som gör detta så spännande. Tolkningsförmågan och hur texterna påverkar vårt tänkande och sättet att lära som Säljö (2000, s.187) skriver tycker jag är mycket fascinerande. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord, men texter kan med tolkas på många olika sätt.

Lärandets institutionalisering och förhållningssätt till budskap

kap 9

 

Vilken miljö man befinner sig i är mycket avgörande för hur man lär sig, det tycker i alla fall jag. Som Säljö (2000, s.110) skriver att antagandet att skolan är den kommunikativa miljön , snarare än texten i sig, som skapar förhållningssättet till budskapet och förstå meningen. Skolan ska vara en kommunikativ miljö och den ska främja inlärningen. Då är det inte mer än rätt att man ska försöka anpassa situationen till den där eleverna känner att de kan lära sig som bäst. Tidigare idag under gruppmötet diskuterade vi hur situationen kan påverka lärandet och varför klassrum kan skapa en icke främjande miljö för lärande. Jag tror att det kan vara att läraren står framme vid tavlan och det bildas en slags maktbalans i klassrummet.

 

Jag kan känna att det skapas en viss press när man är i ett klassrum att det är som Säljö (2000, s.209) skriver att vi måste följa vissa mönster och normer som gäller för att klassrum. Jag tror att detta kan hämma kreativitet och spontanitet inte bara hos elever utan också hos lärare att de måste hålla sig inom vissa ramar. Om man går utanför skolans fyra väggar tror jag att både elever och lärare skulle få en mycket bättre lärprocess för att de på ett friare sätt kan undersöka, diskutera och lära av varandra som är en viktig del utav det sociokulturella perspektivet.

 

Det finns också i det sociokulturella perspektivet att synen på kommunikation och den roll som den spelar. En sociokulturell tradition betonar samspelet mellan människor som en mekanism för att göra människor delaktiga i de kunskaper som vuxit fram inom en viss verksamhet (Säljö, 2000, s.230). Jag tycker att detta är intressant att man lägger så stor vikt vi den mänskliga interaktionen mellan varandra. De ser väldigt bra ut i teorin, men jag vet inte riktigt hur bra det fungerar i verkligheten. Visst man lär sig alltid saker när man hanar i olika konstellationer av människor som man ska jobba med. I vissa situationer känns det som man inte lärt sig någonting och interaktionen med de andra fungerar inte överhuvudtaget. Men man har säkert lär sig någontig bara att man kanske inte kan se det just vi det tillfället. Jag tror ändå att man utvecklas och lär sig bäst i grupp men det är inte alltid så lätt när viljor drar åt olika håll. Det gäller att bita ihop och läras sig hantera dessa slags situationer, och ta med detta till framtida situationer.

 

Lärande och nya kommunikativa praktiker

Kapitel 10

 

Det sista kapitlet i boken kändes som en sammanfattning av det som tidigare tagit upp i boken. Tycker att det var bra att det kom en sammanfattning eftersom jag har haft det svårt med att hänga med tidigare. Tycker att jag skaffat med en bättre förståelse för det nu, eller så har det mognat mer i mitt huvud. Känner mig inte alls lika förvirrad längre. Det känns på något sätt att det sista kapitlet inte alls var skrivet på samma sätt och jag hade mycket lättare att förstå det.

 

Jag tänker nu ta upp några av ställena som jag fastnade för. Jag tycker att det låter så fint att språket har lärt oss att ta distans till tillvaron, och genom detta skapa egna infallsvinklar och nya perspektiv. Säljö (2000, .s232) skriver också att vi inte är längre är fångar under våra egna sinnesintryck eller beroende av vad vi själva sett och upplevt. Detta ger oss möjligheten att utvecklas som individer och skapa våra egen verkligheter, och genom det som vi tar in utvecklas som individer. Vi sparar sedan det som vi tagit in och för vidare det i kommunikationen med andra människor.

 

Detta är intressant och som Säljö skriver så är vi inte först individer med ett psyke som påverkas av erfarenheter eller av kulturen. Vår omvärldsuppfattning, referensramar och vår medvetenhet genom kommunikation skapar oss till tänkande och kommunicerande varelser. Man tänker inte att vi människor är varelser som utvecklas på många olika sätt. När man lever i det är det svårt att se förändringar och att det finns så många faktorer som tillsammans skapar de vi är.

 

Jag tycker om de sista meningarna som avslutar kapitlet. För det är verkligen människorna som gör så att saker får liv och mening, utan denna interaktion skulle alla verktyg vara meingslösa.

 

”Samtalet mellan den mer kompetente och nybörjaren måste alltid pågå. Och det är också just i interaktionen mellan människor som kunskaper och färdigheter får liv. Möjligtvis är detta den enda tes som håller oavsett vilka redskap som människan utvecklar.”

Nu så har vi haft det sista seminariet, boken är slut och man kan säga att det har varit ett tungt arbete. Mycket att läsa på kort tid, så jag hoppas att något finns kvar i huvudet när det är dags att skriva reflektionsdokumentet. Det blev tyvärr så att jag var tvungen att gå efter första uppgiften på seminariet. Det blev ännu en gång indelat efter de projektgrupper som vi är i så att vi ska kunna relatera det vi läser till projektet.

 

I vår grupp la vi mycket diskussion på vad de har för möjligheter för inlärning nere i uganda. Vi vet att de har datorer men vi famlar i mörkret över hur stora deras datorkunskaper är och om det skiljer sig i inlärningen. Detta är något vi måste tänka på när vi bygger upp vår sida och hur vi utformar våra tutorials. Något som vi kom fram till var att vi skall använda så lite fackspråk som möjligt, för att det kan leda till att vi tar saker för givet och kan missa viktiga i upplägget. Man får försöka lägga det på en bra nivå, utan att fördumma och göra för lätt. Detta är svårt eftersom vi inte har någon aning om vilken nivå de ligger på. Sedan när vi ska utforma vår kortfilm är det också viktigt att tänka på kulturella skillnader så att vi inte trampar någon på tårna.

Vi hann också diskutera om språk, finns det något språk som är bättre än de andra, och skulle det fungera om alla människor skulle ha samma språk. Ett språk hade kanske knutit oss samman om man bortser från alla olika kulturer och olikheter som finns runt om i världen. Språket är ett medierande verktyg och det viktigaste redskapet för oss människor. Ett språk hade underlättat kommunikationen, men gjort oss alla till en enda massa. Jag tycker att det är bra som vi har det idag, att varje land har sitt eget språk och så har man ett gemensamt. Engelska är ett språk som knyter ihop så många människor, så det är positivt när man kan prata samma språk.

Efter diskussionen var det dags för alla grupper att välja ut en frågeställning att presentera för de andra, men det var just där som jag var tvungen att gå. Har förstått på andras bloggar att det gick igenom de övergripande tankarna av boken. Jag får prata med mina klasskopmpisar och be dem hjälpa mig att förstå det övergripande bättre. Som jag skrivit tidigare har jag haft det lite tungt med läsningen och förståelsen.

I tisdags hade vi vårt andra seminarium. Trots att jag läst kapitlen hade jag svårt att hänga med i diskussionerna. tycker att boken är svårläst och komplicerad, känns som att man måste läsa allt tre gånger för att fatta, men det gör jag inte ändå. Tungläst, rent ut sagt. Känner mig dum som inte fattar när andra i klassen säger att den är hur lätt som helst att läsa. Har inte haft problem med att läsa tidigare, men den här boken tar verkligen kål på mig. Tycker att det är svårt att få en överblick i det han vill säga, och få en djupare förståelse för att kunna reflektera själv.

Tycker iallafall att det var bra att Livia tog upp de viktigaste orden och förklara dem. Men jag vet inte om jag blev så mycket klokare för jag vet fortfarande inte exakt vad mediering betyder. När man försöker söka på det finns det inte i ordböcker. Men om man söker på google kommer denna förklaring upp:

"Mediera betyder att förmedla, att man för vidare information om verklighet som gör att den blir förstådd för människorna i olika kontexter"

Hoppas att det någon gång ska klarna upp för mig. Det är bara att försöka fortsätta och läsa. Måste bara komma på ett bra sätt att göra det på med. Just nu stryker jag för ute i kanten på varje stycke som jag tycker är intressant. Men det hjälper mig inte komma ihåg allt som jag läst, inte ens stora delar av det. Det känns ganska frustrerande.

För att återgå till seminariumet så tycker jag att detta var mycket roligare än förra. Trots att jag inte säger så mycket tycker jag ändå att det här var mycket med givande än det förra. Jag tycker det var bra att vi fick frågor. Eftersom jag inte hade fått ihop en fråga så känndes det bra att få frågor som var relevanta till ämnet. Lite riktlinjer är alltid bra. Jag tycker att det var kul med "ja, nej, både och". Trots att jag kanske inte tillförde så mycket var det intressant att höra på vad alla de andra hade och säga. Det var ett kul inslag i den allt för likartade seminariumformen. Men man får vara försiktig med sådan här former för det kan lätt spåra ur, och det blir med en kamp mellan personer än en diskussion.

Mediering och tänkande

kap 4

 

I ett sociokulturellt perspektiv är en viktig del vårt samspel med fysiska och språkliga redskap. I det samhälle som vi lever i idag är dessa redskap viktiga för vår vardag. De leder oss och hjälper oss att lösa olika problem. Det är bara att titta sig runt i sin egen lägenhet och räkna alla olika redskap som finns där för att förstå omfånget, och vilken stor del de är i våra liv. Som Säljö (2000, s.74) skriver så lever vi i en värld av bilar, telefoner, kopieringsapparater, radio, tv, datorer. Dessa är alla artefakter som är skapade av oss människor som gör det möjligt för oss att förflytta oss, kommunicera, ta emot och sprida information. Jag tycker det är häftigt att tänka på hur viktiga dessa vardags handlingar är för oss människor. Vi vill kommunicera med andra och vi förstår nog inte riktigt hur liten jorden har blivit i och med alla dessa nya redskap.

 

Som Säljö (2000, s.74) tar upp så är vi intimt sammanflätade med olika redskap. Som exempel tar han upp en penna och en kalender. Den spar mycket av min tid för jag kan ha koll på alla saker som jag ska göra, och jag helt klar kalla detta för en intim relation. Den hjälper mig komma ihåg det som min mentala kapacitet inte gör.

 

Något som jag tycker var intressant är att när man ska utveckla artefakter ska man inte enbart se dessa som döda objekt. Det är mycket kunskaper, insikter, konversationer och begrepp som personerna som tillverkat artefakten applicerat på den. Om man ska se det utifrån som Säljö skriver att vi lever i en artificiell verklighet. Genom att vi samspelar och använder dessa artefakter tycker jag också att det bildas en slags artificiell verklighet, eftersom som jag tidigare skrivit skapar en intim relation till dessa objekt. Vi skapar en artificiell värld genom att använda artefakterna och ger med mening.

 

Ett ”dött” föremål får mening i kombination med att en tänkande individ använder den. Tycker att detta är intressant att något som kan tas som helt onödigt, i rätt händer omvandlas till ett ytterst känsligt redskap. Som tex. Käppen för en blind som Säljö (2000, s.81) tar upp. Denna käpp blir dennes sätt att kommunicera med omvärlden.

 

”Denna käpp har i sig, och bortom den kompetente användaren, inga intressanta egenskaper. Men ett system som består av en kompetent användare och en käpp kan ett sofistikerat sätt bli delar av ytterst komplexa sociala och intellektuella praktiker.” (Säljö, 2000, s. 81)

 

Jag tycker att det är intressant att vårt språk har en sådan viktig roll, och som Säljö skriver den mest unika beståndsdelen i mänsklig kunskapsbildning. Språk är dynamiskt och det blir så genom att vi människor är kreativa och anpassningsbara till konkreta sammanhang. Att lära sig kommunicera är att bli en del av en sociokulturell varelse.

 

Den näst kommande delen tycker jag var svårt att förstå. När man läser boken hittar många intressanta saker som man skulle kunna skriva om. Men jag tycker att det är ett ganska svårt ämne att förstå sig in på djupet. Det är svårt att försöka reflektera över saker som man inte riktigt fattat. Har försökt förstå, men skulle kanske behöva läsa igenom det någon gång till, det kanske ökar förståelsen.


Kommunikation mellan och inom människor
kapitel 5

Detta är enligt mig ett mycket fascinerande område, där människor anpassar sig till olika situationer och kontexter. Vi tar till oss normer och lär oss att agera inom ramen för sociala praktiker. Jag tycker att det är intressant att det ens finns olika sociala praktiker, där man förväntas uppträda på ett visst sätt. Man kan nästan se oss lite som sociala kameleonter, och man kan ju undra om det är för vår egen överlevnad som vi anpassar oss. Vi människor är ju flockdjur och man vill ju vara en del av samhället och med andra människor. Man vill accepteras.

Kommunikation är viktigt och detta är något som vi har fått tänka på i vårt projekt. Som Säljö (2001 s.121) tar upp med hjälp av ett exempel där mammor och barn ska lösa en uppgift. Detta går ut på att en mer kompetent individ stöttar en annan när denne stöter på svårigheter. Detta kan man applicera på vårt projekt där vi som mammorna till barnen får strukturera upp problemet för barnet. Detta är samma sak som i vårt projekt där vi strukturera på 3D för att göra den mer förståelig. Vi gör som Säljö (2001, s. 121) skriver en allmän instruktion där användaren ska försöka göra uppgiften likadan. Jag tycker att detta är intressant ur den vinkel att vi blir bättre/utvecklas i samvaron med andra. Vi kan nå vår fulla potential i gemenskapen med andra. Detta stödjer den sociokulturella synen att man lär tillsammans med andra.

 

Lärande beskrivs ofta som en passiv process där individen tar in färdig förpackad information, färdigheter och förståelse skriver Säljö (2001, s. 125). I sociokulturellt perspektiv ser man inte kunskap som någon färdigförpackad enhet. Kunskap är mer hur man använder den information som man tagit i ett sammanhang. Även om man har all information så kan man inte se detta som kunskap för du kan ha alla delar men har ingen förståelse för hur de ska användas. Säljös definition på kunskap är något man använder i sitt handlande i vardagen och en resurs med vars hjälp man löser problem, hanterar kommunikativa och praktiska situationer på ändamålsenligt sätt. Kunskap hjälper mig att se ett problem eller en företeelse som något bekant och som något jag tidigare har erfarenhet av. (Säljö, 2001, s. 125)

Den grupp som jag var i diskuterade: Lär vi oss bäst utav att experimentera och misslyckas eller utav att härma och kopiera kunskaper?

Vilken av dessa två som ger den bästa inlärningen. Jag som är en förespråkare av Learning by doing tycker att båda har en viss kvalité. Jag tycker om att praktiskt lära in saker och friheten att experimentera. Som jag ser det är detta situationsbaserat, vissa saker lär man in bättre genom att härma och kopiera kunskaper, när kunskapen måste vara exakt likadan, som kanske blir farlig om den inte lärts in på rätt sätt. Men om jag går tillbaka till frågeställningen vad som är bäst måste jag nog säga att det är en balansgång mellan dessa två. Det beror nog på det som jag sa tidigare vilken slags information som ska läras och vilken situations som råder.

Men det som vi pratade mest om var hur man skulle kunna lägga upp den perfekta praktiken. Enligt mig skulle den perfekta praktikplatsen vara där man får utrymme för att misslyckas, och att misslyckade ses som en del av lärandet. Jag menar inte att man strävar efter att misslyckas, men något lär man sig ju på det, GÖR OM GÖR RÄTT. Det ska också finns en handledare som finns där om man behöver lite vägledning. Handledaren ska fungera mer som ett bollplank än lärare. Jag tror att man lär sig bäst genom att få chansen att bolla idéer med någon, diskutera. Handledare ska inte finnas där för att säga till dig vad du ska göra, men ändå finnas där som ett stöd.

Jag tycker att det var skönt att sitta i mindre grupper för att diskutera. Det känns mer som alla kommer fram då och kan säga sin mening. Tror att det kan vara många som känner sig obekväma att diskutera i större grupp. Sedan kan jag känna att när det är i större grupp blir det lätt bara några få som pratar och tar över hela diskussionen och det främjar inte lärandet för oss i grupp. Visst det kan vara underhållande när man ser hur mycket känslor människor går in med, men det slutar oftast med att alla är arga varandra, och hela ämnet har stagnerat.

Jag tycker att det var förundrande att många hade så många olika åsikter över grupparbeten, och hur man bedöms som grupp. Jag tycker att det kan vara kul med grupparbeten om alla i gruppen vill och strävar åt samma mål. Så länge som gruppen är harmonisk och utan konflikter kan jag tycka att grupparbete kan vara ett bra sätt att arbeta på. Men jag tycker att grupparbete på det sättet som vi har arbetat i många av vår kursen kanske inte fungerat klockrent. jag tycker att kurserna borde delas in i mindre arbeten, och inte bara avslutas i ett stort grupparbete. Detta skapar frustration att hela ens personliga betyg ligger i grupprestationen. Så jag kan förstå att folk blev upprörda på seminariet, eftersom betyg är viktigt för oss. Det är som det står i Säljö (2000) att vi bedöms efter våra studieresultat, detta gör att hela grupparbetets situationen bli pressad om alla inte har samma ambitionsnivå, eftersom vi värderar betyg högt.

Fördelarna med grupparbete är att man inte behöver dra hela lasset själv, att man har människor runt omkring sig som kan hjälpa en och ta fram ens bästa sidor. Man kan se det lite som att medlemmarna i gruppen blir "handledare" till varandra. Man kan hjälpa varandra och vara bollplank med idéer. Sedan är det den alltid återkommande frågan hur man ska göra med betygen. Det blir ju ändå ett slags grupparbete hela vägen även om man får individuella uppgifter i slutet. hmm, krångligt det här.

Tycker i allfall att det var ett bra seminarium, och jag hoppas att att nästa blir bra det med.

Jag tycker mycket av det som tagits upp i de första kapitlen stämmer mycket bra in på hur jag ser på lärande och hur vi tar till oss kunskap. Jag personligen har alltid tyckt om skolan och nyfiken på att lära mig nya saker. Men som Säljö (2000) skriver så finns det skillnader mellan hur lärande uppfattas och dess villkor. Det är farligt uppfattningar som att barnens studieframgångar är ett facit på deras begåvningsnivå. Barn antas då ha olika begåvningsmöjligheter och olika möjligheter att ta emot kunskap. Detta kan jag hålla med om att barn behöver olika möjligheter att ta emot kunskap, man ska inte stämplas med att ha lägre begåvning när man skulle klara av samma uppgift fast med ett annat upplägg.

Säljö (2000) tar upp skillnader mellan olika länder, två exempel som han tar upp är USA och Japan eftersom de nästan har motsatta synsätt. I USA ser man barnens förmågor/begåvning ligger i deras studieresultat, och detta placerar dem på olika begåvningsnivåer och därmed olika möjligheter att ta till sig kunskap. Om man ska se det lite krasst så säger detta att alla inte kan lära sig och att man anses vara mindre begåvad om man inte når upp till begåvningsnivåerna. I Japan dominerar det en syn på att alla kan lära sig som utgångspunkt. Här uppmärksammar man inte misslyckandet utan vad man kan göra för att barnet ska nå upp till målet.

Detta tycker jag är en mycket bättre taktik, att inte förstora upp misslyckandet. Det kan finnas många faktorer till varför barnet inte når upp till kraven. Som Säljö (2000) skriver så är amerikanska barn mycket mer benägna än japanska barn att se sina studieresultat som facit på deras begåvning. Jag tycker att det är farligt när barn börjar tänka i dessa termer, för de stoppar in dem i olika fack. Jag tror inte att de kan uppnå sin fulla potential när de blir hämmade av ständiga krav på höga studieresultat och den frustration som uppkommer när man inte når fram.

Kan säga av egen erfarenhet att den frustration som uppkommer och känslorna av att man är en idiot kan vara väldigt blockerande. Jag har genom hela min skolgång tampats med matten och jag har gång på gång klandrat mig själv och känt att jag är ett riktigt dumhuvud som inte klara dessa enkla uppgifter, alla andra verkar ju inte ha något problem. Trots detta har jag alltid tyckt om skolan men ansett precis som Säljö (2000) skriver att studieframgången är ett facit på begåvningen.

 

Jag inser nu när jag blivit äldre att det är så mycket mer än bra studieresultat som är viktigt. Det är vägen dit och det som man lärt sig som är viktigt. Det är av största vikt att man som lärare låter eleverna uppleva och själva kunna skapa sig en bild och förståelse för ämnet. Förståelsen ökar gentemot om läraren bara matar på med information, eleverna lär sig det men får ingen djupare förståelse. Som Säljö (2000) skriver:

”Läraren – eller mer allmänt; den vuxne – antas skapa förutsättningar för utveckling genom att göra det möjligt för barnet att lära, men han eller hon skall inte själv ingripa i läroprocessen, eftersom barnet då enligt citatet ovan inte kan förväntas förstå i egentlig mening.”

Jag tycker att det är intressant när Säljö (2000) tar upp att kunskap inte är en inre kopia av yttervärlden som lagras likt ett fotografi, utan den konstrueras av individen. Detta tycker jag är viktigt för att som individ vill man skapa sig en egen uppfattning om hur saker och ting hänger ihop i relation till varandra. Jag tror som Säljö (2000) skriver att barn lär sig som bäst genom att själva få komma i fysisk kontakt med omvärlden, känna på objekt, kombinera dem och se vad som händer.

Jag tycker att skolan ibland tar allt på för stort allvar, och att yngre och större barn måste få möjligheten att på ett mer avslappnat sätt ta in kunskap. Genom kommunikation med omvärlden och samspel med personer i omgivningen lär vi oss och utvecklas tillsammans med andra människor. Lek är ett bra sätt att lära oss på ett avslappnat sätt.

Dagens upplägg av inlärning ser ut på ett helt annat sätt från hur den har sett ut. Jag tror att dagens globalisering och informationsspridning gör det lättare att få kunskapen till oss men att det inte finns någon status i att kunna hela textstycken utantill, eftersom allt finns att kolla upp en datorskärm bort. Därför kan jag se ett stort skifte i både hur vi lär in viss information och vad information har för värde och varaktighet i vårt minne. Jag skulle nog kunna säga att vi inte har behovet att lära in all kunskap i långtidsminnet idag, flyktig information går snabbt att hitta igen.

Jag tycker att detta ämnet var mycket mer intressant än vad jag trodde först. det är mycket som passar in på hur jag ser på saker och hur jag tror att inlärning fungerar. Jag har här tagit upp det som jag finner mest intressant i de första kapitlen. Vi skulle även komma på en frågeställning tills seminarium.

Hur skulle skolan kunna utvecklas för att kunna fånga upp alla elever och skapa en mer kunskapsfrämjande miljö?